Ta mig tillbaks..

Alltså resan som Jenny och jag gjorde till Grekland var så fin! Ligga på stranden, läsa bok, äta, sova.. Blir liite tårögd när jag tänker på att det bara var en vecka MEN optimisten i mig är såå glad över det vi fick!!

Vi åkte till Samos och så blev det Pythagorion. Jag hade (såklart) googlat järnet innan så jag hade några saker jag ville prova i matväg. Saganaki, meze och gyros i bröd. Alltså Saganakin… Ost friterad i filodeg med honung och balsamico. Det är svårt att beskriva exakt hur gott det var men det var lite som att komma till himlen!

Jag tyckte att det var ganska svårt att hitta en resturang som serverade meze men till slut hittade vi ett ställe som serverade och dit gick vi tillsammans med två nyfunna vänner och jag tror att vi allihopa var riktigt nöjda med maten! Så nöjda så att Jenny och jag gick tillbaka dit dagen efter, sista kvällen, också. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var men kikärtsbollar, zucchinibollar, två sorters paj, dolmades och möjligen något mer.

Jag är i alla fall så glad över att vi fick åka och att vi fick hjälp med barnen så att det här blev möjligt! ♡
Att få se solen gå upp var helt otroligt!

Annonser

Plötsligt händer det..

Ungefär.. Livet händer i alla fall. Det är utmattande och vi är vansinnigt trötta just nu. Leon åkte på magont vilket visade sig vara blindtarmsinflammation! Men så duktig grabb återhämtar sig sakta men säkert och gjorde första skoldagen igår, en vecka efter operationen.

Annars så är det bara det vanliga, saker att hålla reda på och jobb att jobba på. 

Min kära fru och jag ska ta en break från vardagen i sisådär en vecka. Behöver jag säga att jag längtar och att vi verkligen, verkligen behöver det här?! Vi har fått en helg här och där och självklart när barnen var hos faster, farmor och mormor på semester men nu ska vi få åka en vecka helt själva. Utan städ, jobb, matlagning, kissolyckor och uppfostran. Vi ska sova, sola, bada, äta mat och dricka gott! 

Åskan mullrar ovanför ditt tak

Tidigt i morse, runt halv fyra, hade vi vårt första åskoväder. Jag är ganska rädd för åskan, eller jag avskyr i alla fall att vakna i panik och hjärtklappning av höga smällar. Ett åskoväder brukar ju innebära just högt ljud.

Jag ser klipp på facebook.. På bombningar, på döda barn, på förtvivlade föräldrar som inte längre kan skydda sina barn, på föräldralösa barn. Bomber som faller mitt i nätterna. Undra om de någonsin önskar att det bara varit åska och ett uppvaknande ur en hemsk mardröm som handlade om vapen och bomber. 

Jag undrar över de som flytt kriget, kan de någonsin klara av ljudet av åska?

När jag blir stor..

.. så vet jag inte vad jag vill bli. Det är en av de värsta känslorna jag vet. Jag förstår att det kan låta som att det inte är en big deal men det är det för mig. Det får mig att känna mig lost. En ganska vardaglig del i vårat liv är att jag kastar ut den ena briljanta idéen efter den andra. Vampyrdödare!! Nej, nej, nej.. FILMMANUSFÖRFATTARE!! Äh, det duger fint för mig att köra lastbil tills jag går i pension. Men om jag kanske skulle utbilda mig till steriliseringstekniker??! Jag som inte är sådär jättebekväm i närheten av blod. Det finns en möjlighet att blodet 8 gånger av 10 vinner arga leken. 

Men om jag bara tyckte om matte och siffror, då hade jag ju kunnat jobba med ekonomi. Sen tänker jag att jag vill jobba med något kreativt. (sjunger i mitt huvud som en fri själ och valsar omkring i en stor ljus sal, ungefär så)

Men jag vill gärna använda det här bubblande som jag känner i kroppen, viljan att skapa något eller göra nytta.. Eller, eller, eller….

Den andra sidan

Och när jag blundar hörs din röst.
Jag kan inte se ditt ansikte,
det var det jag glömde först

Jag vet vad tiden är värd.
Och tiden rinner iväg.
En gång var jag miljonär
när vi hade all tid i världen.

Jag minns exakt när svaren kom.
Du och jag var halvvägs,
men till ingenstans är det långt.
Vi investerade våra liv.
Vi trodde att vi var försäkrade för all framtid.

Men tid är pengar jag svär.
Var tog all tiden vägen.
En gång var vi miljonärer
när vi hade all tid i världen.

Det fanns en värld av is i hjärtat mitt.

Du startade en lavin när du gav mig ditt.
Det känns som om vi möttes i ett helt annat liv.
Och jag vet att vi ses på den andra sidan.

 

Tidigt på morgonen den 10 februari 2015 dödförklarades min pappa på intensiven i Hudiksvall. Efter att ha ramlat och slagit i huvudet illa så drabbades han av en massiv hjärnblödning som också ledde till att han blev hjärndöd.

Det är konstigt att inte träffa någon på två år, det är konstigt att sakna någon i två år. Jag tänker inte på pappa varje dag för ni vet.. livet, barn, jobb, vardag. Men vissa dagar, då ser jag honom framför mig. Min relation till min pappa var absolut inte problemfri, min pappa var alkoholist och jag var barn till en missbrukare.

Min pappa förklarade för mig en gång att han älskade oss och såg oss, men valde alltid flaskan. Jag kan inte säga något från hans perspektiv men jag kan säga vad jag såg från mitt håll. Och det var att bli bortvald, att vara oälskad och att känna sig ständigt sårad. Jag har låtit bli att svara i telefon när pappa ringt, har inte velat lyssna på hans skuldkänslor. Det kom alltid några fyllesms när han drack, att han älskade mig. Och jag hatade det. Jag saknade min pappa, jag saknar min pappa. Jag sköt honom ifrån mig, hatade honom ibland, för att det var enklare. Han var en jävligt rolig människa, vi hade samma humor. Och jag ser ju idag att jag är lik honom på ganska många sätt, på både gott och ont.

Vi stod bredvid hans säng, när läkaren för andra, och sista, gången skulle göra det test man gör för att säkerställa om patienten är hjärndöd, och jag tänkte att ”bara du vaknar nu så kan vi fixa allt”. Vi tittade på din bröstkorg, väntade på andetaget, väntade på rörelsen som visade att du hade några hjärnfunktioner kvar. Det kom aldrig och den känslan var helt sjuk. Sådär orealistiskt sjuk, sånt som bara händer på tv, när man sitter hemma i soffan och bölar för allt hopp är ute. För jag tänkte att då kunde vi börja om, då skulle jag släppa allt gammalt, han skulle bli nykter och vi skulle kunna ha en riktigt relation, han kanske till och med kunde vara barnvakt. Skulle det visa sig att han skulle bli sängliggande, rullstolsburen eller något annat så skulle jag hjälpa till, jag skulle finna där. Jag tänkte alla tankar i ren desperation. Men hur skulle det egentligen ha blivit? Skulle pappa verkligen ha slutat dricka, om han kunde vara kapabel till att dricka?

Jag har ALLTID haft noll förstående för missbruk, jag har varit fruktansvärt arg och bitter och inte känt någon slags medkänsla. Jag jobbar på att förstå att det är en sjukdom, för så har jag aldrig sett det. För det var vad jag fick höra, att pappa älskade oss men att han var ju sjuk fick jag förstå. Men som sagt, jag jobbar på det, för att vara mer förstående.

Morgonen efteråt och en tid efter är så skakig och så bisarr för mig att jag ännu inte har tagit fram de känslorna och tankarna. Jag orkar inte tänka på det, det känns också fruktansvärt overkligt. Jag hade aldrig hållit mig flytande om jag inte haft barnen, de var min räddning. De behövde vardag, rutin och kärlek. Och jag behövde dem.

Min räddning blev också att pappa i alla fall inte tackat nej till organdonation, vilket gjorde att vi som satt där på sjukhuset fick ta beslutet om vad som skulle hända med hans organ. Det blev donation och det är jag så sjukt tacksam för. En period hade jag panik, dödsångest. Och jag hade sån ångest över att jag skulle dö på ett sätt som gjorde organdonation omöjligt. Jag är väldigt glad för att pappas organ var så pass fina, trots ett ganska hårt leverne.

Ibland sköljer pappas död över mig, som en jävla tsunami. Ibland kan jag prata om det utan att det gräver sig in, bara som vanliga ord. Men ibland så gräver det, river och skriker. Bilder i huvudet som bankar på, tar sig in och fram trots att jag inte vill. Ibland känner jag mig oförtjänt att sakna och älska honom, för att vissa val som jag gjort i mitt liv gynnat mig och inte honom. Jag gör mig själv illa med tanken att jag sårade honom, att jag inte bjöd in honom i mitt liv. Men jag vågade inte, jag skyddade mig själv, skyddade mina barn. Jag var själv vuxen och hade ett ansvar, jag hade ansvar för mina barn.

Men jag saknar dig, pappa, och vi ses på andra sidan!

 

Romeo återvänder ensam

Man skulle kunna säga att jag är inne i en Kent-period, sådär 10-13 år senare, möjligtvis efter att ha varit i Gavlerinken i lördags och sett min första och sista konsert. Känner mig lite ledsen över att inte ha tagit chansen tidigare men har inte riktigt funnits utrymme för det. Är i alla fall sjukt glad över att vi bokade, eftersom vi bokade redan i mars så har det varit lååånga sex månader i väntan på det här och biljetterna har suttit på kylen och retats!

Jag sitter för första gången på väldigt länge framför datorn och bloggar, det är lite lagom planerat eftersom jag tänkte riva av ett lite längre inlägg.

Det är mycket på gång i min skalle hela tiden. Tankarna börjar i ena änden och så drar de bara iväg. Jag har nämnt det förut, jag har väldigt taskigt självförtroende och dålig självkänsla. Jag har nog egentligen trott att jag haft en tro på mig själv men egentligen har det bara handlat om någon slags stolthet. Jag är en spontan människa, jag tycker om att röra om i alla ändar och brukar inte heller ge mig mitt i (beroende på vad det är) men inte för att jag egentligen kanske tycker att det är sådär hemskt givande längre utan för att jag bara inte tänker ge upp. I någon slags desperation för att inte känna att det varit ett nederlag. För att mina elaka tankar om mig själv inte ska byggas på.

Jag är bra på det, att vara elak mot mig själv. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Jag undrar vad det är som gör att vi lägger så mycket energi på att skada oss själva. Vi gör alla vårt bästa, det vi tror är det bästa. Jag lägger också för mycket energi på att fundera över vad andra människor tycker om mig och vad de tycker om mina tankar och val i livet. Jag är rädd för att människor ska tycka att jag är en flamsig och konstig person. Att folk ska träffa mig och tänka att jag säger massa konstiga saker. För det kan jag tänka, att jag säger så himla mycket konstiga saker, att jag alltid säger fel saker. Att jag ska göra fel saker så att människor blir besvikna, en il av ångest drar genom kroppen när jag tänker på att jag faktiskt ska behöva göra någon besviken eller något som inte blir lika bra för någon annan.

Men jag har en underbar fru som boostar mig, jag är bortskämd med en egen livscoach. Hon är min person! Jag har en lång väg framför mig, och det kommer en del dippar då och då, men jag känner att jag får mer och mer verktyg för att hantera det jag känner. Jenny säger till mig att människor kommer bli besvikna, jag kommer inte kunna se till att andra blir nöjda varje gång. Jag har länge stannat kvar i kassa situationer och mått skit själv i rädsla för att någon ska bli arg eller ledsen. Det här är kanske simpla saker för vissa, men för mig har det inte varit så himla självklart.

Det här är the fucking circle of Life. Människor dör, människor föds. Vänskap börjar och tar slut, man hittar sin människa eller så lever man sitt liv utan att ha träffat Hen. Sjukdomar, sorg, glädje och lycka. Jag fyller 25 på söndag och jag har fortfarande inte klart för mig vad jag ska göra i mitt yrkesliv, en del människor vet redan från början vad de vill göra. Det är som en jävla karusell och mellan allt snurrar så kommer det ändå stunder av klarhet när allt stannar en liten stund. Små eller stora händelser i livet ger oss ett wake-up call. Jag kan inte slösa bort min tid och energi på att ha ångest över småsaker. Sen kan inte hela livet vara en fest och allt ska vara fint och glammigt, vi kan inte varje dag göra saker som ger oss kickar. Man får se till att det vardagliga livet känns fint och någonstans mellan allt får man se till att göra något som känns speciellt. Man måste våga göra det som KÄNNS rätt, oavsett vad utgången blir. Vi måste våga vara ärliga mot människor i vår närhet, utan att medvetet skada någon. Vissa förändringar tar tid, det gäller bara att ha tålamod. Jag har varit väldigt trött till och från, när jag inte varit trött så har jag haft världens energi. Då har jag velat göra allt, nästan passat på för att sen dyka in i tröttheten. Jag har ett tag haft massor av energi men har försökt lugna ner mig själv i allt jag vill göra. Kanske skulle jag räcka till längre om jag inte gör allt under dom perioderna, att fallet inte skulle bli lika hårt om jag inte hoppade så högt.

Jag tror på att jag varje dag måste jobba med mig själv för att inte falla i några fällor. Jag har ett ansvar som människa att se till mitt eget mående. Men mitt största ansvar är som förälder, jag måste se till att jag mår bra för att mina barn ska må bra. Att jag och min fru mår bra för barnens skull och det tror jag att man gör om vi ser till att ta hand om oss själva och varandra.

Jag har några människor i mitt liv som är helt fantastiska och jag vill säga tack till er för att ni finns!

 

Som vanligt när jag ska skriva ett inlägg blir det luddigt och oorgansierat men jag ville bara sätta ord på mina tankar.

 

Du, du, du gör mig hel

Jag är född i en spökstad

där alla vet att jorden är platt
Jag växte upp i en spökstad
där torget blir ett slagfält varje natt

En dröm för dej,
en dröm för oss som längtar
efter nån som håller om oss hårt
En lögn för mej,
en lögn för oss som väntar
på svaret som ni aldrig kommer få
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

Jag har sålt min själ till ett bolag
som aldrig kunnat skilja rätt från fel
Jag blev kär i en spökstad
du, du, du gör mej hel

En dröm för dej,
en dröm för oss som längtar
efter nån som håller om oss hårt
En lögn för mej,
en lögn för oss som väntar
på svaret som ni aldrig kommer få
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör

som sångerna vi hör
som sångerna vi hör
som sångerna vi hör

En dröm för dej,
en dröm för oss som längtar
efter nån som håller om oss hårt
En lögn för mej,
en lögn för oss som väntar
på svaret som ni aldrig kommer få
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör

som sångerna vi hör
som sångerna vi hör
som sångerna vi hör

Över gränsen

Blev så trött på den heta sommarn.

trött på bilderna i stan’
trött på Olssons skor och Kvarnen
trött om natten, trött på dan’

Trött på all valproganda, lika billig som reklam
ja, ”vi vill ha ett bättre Sverige”. Åh fan!

Tagit mig ner till Köpenhamn
Hyr ett rum av en vänlig dam
Vandrar gatorna i timmar här
Äter frukost på altan’

Jag har varit tyst i tio dagar eller mer
jag tror jag slipar mina vapen, när ingen ser

Lars winnerbäck – Över gränsen
Trött, trött, trött!

Jag är så jävla less. Ni vet när man bara har tappat det! När jag ibland funderar på hur jag ska orka lyfta mina egna armar. När onödiga människor och saker har fått tagit för stor plats i min hjärna.

Och jag känner bara att STOPP! Nu är det fan hit men inte längre. Jag har ett ganska kasst självförtroende, OCH självkänsla, men jag tänker aldrig mer låta någon få mig att känna att jag vill be om ursäkt för att jag existerar.

Jag har alltid varit så rädd för att ALLA inte ska tycka om mig, tänk om någon skulle träffa mig och sen tycka illa om mig. Hemska tanke!

Eller? Vad spelar det för roll? Jag vet att det finns människor som inte tycker om mig. Och det känns helt okej! Jag tycker inte om alla människor jag heller.

Det tog mig, nästan, 25 år att komma dit. Men hur fan ska jag kunna veta exakt vad som är ”rätt och fel” när människor tycker och tänker så jävla mycket? Jag har ingen bruksanvisning och inget facit till det här livet. Jag har gjort saker som jag i efterhand har ältat, ältat och ältat. Till vilken nytta då? Resten av mitt liv ligger framför mig! 
Jag ville bara kräkas lite. Och berätta att jag är så förbannat trött. Och att jag har fått nog!